Hur formbar är man egentligen?
- Markus Syrén
- 30 juni
- 11 min läsning

Jag läser och tänker ganska mycket på mindset, personlighet, utveckling osv och även kring djupare idéer som hur föränderliga personer är, om människor har fri vilja och om världen är förutbestämd (deterministisk) eller ej. En tanke som fastnade lite mer för ett tag sedan är hur mycket man som person faktiskt ändrar på sig över tid. Vad är möjligt i någons liv? Hur många år kan jag gå tillbaka i mitt liv innan jag slutar känna mig som mig själv (så som jag är nu)?
”What can the England of 1940 have in common with the England of 1840? But then, what have you in common with the child of five whose photograph your mother keeps on the mantelpiece? Nothing, except that you happen to be the same person.”
George Orwell
Epictetus (som vi egentligen inte vet vad han hette, epictetus är ett grekiskt ord som betyder ”förvärvat”) är en av de mer kända antika filosoferna och en av fördomsfigurerna för stoicism. Han skall ha varit lärare till Marcus Aurelius som också skrev och praktiserade stoisk filosofi samt är en av de mer kända romerska kejsarna. En av de mer framstående idéerna som Epictetus uttryckte summeras bra i det här citatet:
“Happiness and freedom begin with a clear understanding of one principle: Some things are within our control, and some things are not. It is only after you have faced up to this fundamental rule and learned to distinguish between what you can and can’t control that inner tranquility and outer effectiveness become possible.”
Förmågan att kunna skilja på vad vi kan och inte kan kontrollera och i sin tur försöka att lägga energin på den förstnämnda och minska grubblande över den sistnämnda. Men vart går egentligen gränserna där faktorer är inom och utom vår kontroll?
Vi föds in i den här världen med vissa biologiska förutsättningar och in i en era samt kultur som vi lite tvunget kommer att vara en del av. Och vi väljer ju såklart inte våra föräldrar. Faktorer som lägger grunden för vilka möjligheter vi kommer att ha som individer. Sedan kommer i princip allt i miljön forma vad man blir för typ av person där familj, vänner, socioekonomisk position, skola, stad, världsdel osv kommer att ge sitt avtryck. Faktorer som vi ganska tydligt kan se spelar roll i forskning. Det är nästan alltid en sämre förutsättning att komma ifrån en familj med en mer utsatt socioekonomisk position då det kommer att öka procentuella riskerna för sämre utfall i väldigt många viktiga delar av livet som till exempel livslängd (1).
Här kommer dock en intressant poäng med människor. Även om vi ser att personer formas av genetik, tidigare miljö och erfarenheter så är det fortfarande inte helt lätt (läs supersvårt) att säga exakt vart en person kommer att hamna. Vi kan utan tvekan se statistiska samband med utfall som följer en viss logik men människor är också för komplexa och motståndskraftiga för att alltid kunna placeras i sådana här fack. Vad som är hinder för en person kan vara bränsle för en annan. ”There will always be rocks in the road ahead of us. They will be stumbling blocks or stepping stones; it all depends on how you use them.” -- - Friedrich Nietszche
Och det kanske är en av de mest fascinerande sakerna med människor. Vi är dynamiska och anpassningsbara på sätt som gör att vi kan reagera och interagera med vår miljö med den största ”valfriheten” av alla djur. I enklare organismer och djur så ger en viss input i princip en mer reflexmässig output men desto mer vi rör oss mot komplexa djur och till sist människor, desto svårare är det att veta exakt vilken output du kommer att få av en viss input (eller en mängd olika inputs). En av anledningarna till att det är svårt att forska på människor. Vi formas av så många olika faktorer som interagerar att en liknande livshistoria kan ge ganska olika upplevelser och livsöden.
I forskningen kan vi onekligen se att vissa stressorer ökar risken för olika utfall. Var undernärd som foster i mammas mage, och/eller ha en mor med sämre mental hälsa under tiden, och du har ökad risk att utveckla både övervikt och depression långt senare i livet (2). Addera en tuff uppväxt med mer påfrestande händelser och du har ännu en lite ökad risk för båda. Väx upp i en modern västerländsk kultur där man tenderar att äta lite väl dåligt och risken ökar ännu mer. Eller för att ta ett annat exempel gällande hälsa och vart en person kommer att hamna i livet: Trauma och påfrestningar tidigt i livet har av allt att döma ett samband med mindre välfungerande immunförsvar även i vuxen ålder (3,4) även om det inte går att redogöra för exakta mekanismerna ännu. Ett välmående system (kropp) utvecklas i yngre ålder där olika rubbningar ger ett system som inte riktigt mår eller fungerar lika bra som det helst skulle göra. Och ett mindre välfungerande immunförsvar är något man helst undviker då immunförsvaret styr motståndskraften mot infektioner och sjukdomar samt styr diverse fysiologiska funktioner i vävnader och organ som gör att kroppen helt enkelt fungerar/mår bättre. Ska man gissa vart en person hamnar så är stressorerna en person har varit med om ganska bra information…
Det går att säga att vetenskapliga idéers värde stärks beroende på hur mycket det går att förutsäga med hjälp av dem. Något som är en given del av naturvetenskap men såklart också viktig i samhällsvetenskaperna och forskning på människor. Hur väl kan samhällsvetenskapen egentligen förutsäga vart en person hamnar i livet? I en intressant studie vid namn ”Fragile families challenge” (5) var detta något som testades. Forskarna följde barn från födseln upp till 15 års ålder i 4200 familjer med flertalet mätningar mellan 1-9 års ålder. Efter att ha tagit in denna data fick 160 olika forskargrupper försöka förutsäga 6 utfall för barnen i 15 års ålder. Den ursprungliga gruppen visste redan om hur utfallen hade blivit. Forskargrupperna fick tillgång till en stor mängd data på dessa barn och tog hjälp av avancerade maskin-inlärnings-modeller. Hur gick det för de 160 forskargrupperna? Ganska uselt faktiskt där resultat-texten i studien talar bra för sig självt: ”No one made very accurate predictions.” Som sagt, vi är produkter av vår miljö men vi är samtidigt långt ifrån givna utfall av vår miljö eller särskilt lätta att förstå.
En del av att förklara personer är genom att beskriva olika personligheter som förenklat handlar om de känslo-, tanke- och beteendemönster samt färdigheter kopplat till dessa som en person har. Generellt går det att säga att det skall handla om mönster och färdigheter som ses genomsyra många aspekter av livet och inte något som endast påverkar ett område (6). Den mest vetenskapligt stärkta modellen som används kallas ”the big 5” där en person i ett spektrum kommer att ha mer eller mindre utav 5 olika dimensioner. Google AI beskriver de 5 olika dimensionerna så här:
Extraversion: Beskriver hur mycket en person uppskattar sällskap, sociala interaktioner, och upplevelser.
Vänlighet (tillmötesgående): Beskriver hur empatisk, medmänsklig och samarbetsvillig en person är.
Öppenhet för nya erfarenheter: Beskriver hur nyfiken, fantasifull och öppen en person är för nya idéer och upplevelser.
Samvetsgrannhet: Beskriver hur målmedveten, ansvarstagande och effektiv en person är.
Neuroticism (emotionell instabilitet): Beskriver en persons benägenhet att uppleva negativa känslor som rädsla, ångest och ilska.
Personlighet är något som ofta beskrivs som ganska statiskt med uttryck i stil med ”han/hon är en sådan typ av person”. Och visst, det som går att se i forskning är att personer tenderar att ha ganska stabila personligheter över tid även om vi också faktiskt ändras en del med åldern (7) och inte helt oväntat så ändrar sig vissa personer mer än andra. Extraversion och öppenhet för nya erfarenheter är de dimensionerna som verkar förändras minst (8). De största förändringarna ses innan 30 års ålder och sedan tenderar personlighet att ”stabiliseras” en del även om det faktiskt går att se vissa förändringar även upp över 70-80 års ålder. De flesta dimensionerna av big 5 ökar längs livets gång men börjar minska någon gång vid 50 års ålder. Emotionell stabilitet ökar generellt rakt av längs livets gång och efterliknar det som ibland kallas ”paradox of aging”. Åldrande medför mer sjukdomar, minskade och tappade förmågor samt anhöriga som går bort men äldre rapporterar ändå mer välmående än yngre personer. Detta samstämmer med viss forskning som visar att personer skattar bättre hälsa desto längre det var sedan dem fick en diagnos (9). Det verkar som att människor har lite av ett psykologiskt immunförsvar där man vänjer sig och anpassar sig med tiden till sin situation trots att situationen i sig kanske inte är den mest önskvärda. Samma ”immunförsvar” bidrar också mest troligen med en viss psykologisk stabilitet som gör att förändringar är utmanande att genomföra (6).
Stora förändringar av personlighet på kort sikt är mer ovanligt och de flesta ändrar sig om något mer sakta över längre tid. Olika livshändelser kan vara med och bidra till att personer ändrar sin personlighet på flera olika sätt (10) men effektstorlekarna av dessa är överlag ganska små (förändringar som t.ex bli förälder eller bli av med sitt jobb leder generellt inte till större personlighetsförändringar (11)). Att förändra sina vanor kräver mest troligen mycket energi och riktad intention och kan ta veckor eller flera månader för att sätta sig (12). Och då verkar det ändå vara relativt vanligt att personer faller tillbaka till sina gamla vanemönster (13). Om och exakt hur mycket en person faktiskt ändrar sig över tid är såklart svårt att svara exakt på och det kanske rimligaste antagandet baserat på kunskapsläget är att en person potentiellt ändrar sig i ett relativt sakta tempo över tid. Många bäckar små kan nog inte omöjligtvis leda till en mer uttalad förändring med tillräckligt mycket tid. Man är alltså både samma och lite annorlunda person jämfört med individen på fotot.
Det verkar dock vara som så att vissa personer under vissa omständigheter genomgår större och mer livsomvändande förändringar på kort tid. Detta beskrivs av William Miller som fenomenet ”Quantum change” (kvantförändring). I en artikel från 2004 (14) beskriver han intervjuer med 55 personer som genomgått en sådan här förändring och liknar dessa med hur vi får följa fiktiva karaktären Ebenezer Scrooge i ”En julsaga”. Personer beskriver en total förändring i deras syn på dem själva och livet där livet upplevdes totalt annorlunda efter förändringen. Dessa 55 personer skiljde sig på många sätt medan den gemensamma nämnaren var att förändringen upplevdes oväntad, som en plötslig insikt och inte nödvändigtvis komma från dem själva där det allt som oftast var en positiv upplevelse som höll sig kvar långt efteråt. Upplevelserna var att de hade genomgått en stor förändring av deras egen identitet. Nu är detta visserligen personliga beskrivningar retrospektivt efter deras upplevelser, vilket inte är den starkaste formen av vetenskapliga bevis, men studien beskriver också att det fanns tydliga tecken på att dessa personer faktiskt hade förändringar som kvarstod flera år efter den upplevda initiala kvantförändringen.
I boken ”The good life” av Robert Waldinger och Marc Schulz beskrivs insikter från den längsta longitudinella studien gjord på människor där man började följa personer i Boston redan på 30-talet. Efter det har personer och deras familjer följts genom livet i en studie som fortfarande pågår. I boken får vi följa några av individernas resa varav en man, en av de första deltagarna av studien, har både en mörk men intressant resa i livet: Genom en tuff barndom som formar den här personen så får vi följa en person som känner sig ensam i större delen av sitt liv. Han gifter sig i 30-årsåldern men har kanske inte det förhållandet som vi flesta önskar oss att ha. Längs studiens intervjuer pratar han positivt om sitt jobb som urmakare medan han inte har så mycket annat positivt att säga om livet. Han uppger att han inte har några nära vänner och en känsla av ensamhet trots sitt äktenskap. Under en mörkare period som 45åring så försöker han ta sitt liv men överlever. Han skattar sig lågt i hur tillfredsställd han är med livet längs i princip hela studien och säger att han aldrig går ut förutom när han skall till jobbet. Han skiljer sig till slut med sin fru och går i pension, då han inte längre har synförmågan att fortsätta med sitt jobb. Väl i pension upplever han sig ännu mer ensam än tidigare och väljer att gå i terapi för första gången. En stund senare berättas det att han börjat träna på gym. Efter att ha varit på gymmet en period så märker han att han ser samma personer där och till slut börjar han prata med flera av dessa personer. Lite mer tid passerar och han börjar för första gången uppge att han regelbundet går ut för att träffa flera av dessa personer. Från att tidigare svarat på frågan ”Hur ofta går du ut för att träffa andra” med svaret ”aldrig” så svarar den här personen senare i studien ”varje dag”. 84 år gammal uppger han för första gången att han är nöjd med livet på ett sätt att han inte kan tänka sig hur det skulle kunna vara bättre.
Man kan lätt vända den här historian till det negativa i att vi kanske sällan vet vad som är bäst för oss själva men jag väljer att se det positiva i förmågan att ändra sig trots allt som egentligen pekar emot det.
Även om personlighetsbeskrivningar som t.ex. big 5 kan ge en övergripande förklaring av en person så har personer mer individuella drag som är med och skapar en mer komplex och säregen person (15). Vår biologi och psykologi är komplicerad och vi är inte helt lätta att skapa modeller av helt enkelt, något som jag tror är viktigt att förstå vid försök till en vetenskaplig förklaring av beteenden. Det som troligen förändrar personer mest är att regelbundet göra saker med intention, men är vi då fria att välja vår intention?
Vi är både våra val och vad vi råkar vara med om i livet
Vi har alla biologiska begränsningar men det är ganska svårt att säga exakt vart gränserna går för dessa
Att ändra sin personlighet är mest troligen ganska utmanande och kräver ansträngning och intention över tid
Det ligger något i: fake it until you make it
Stringhini S, Carmeli C, Jokela M, Avendaño M, Muennig P, Guida F, m.fl. Socioeconomic status and the 25 × 25 risk factors as determinants of premature mortality: a multicohort study and meta-analysis of 1·7 million men and women. The Lancet. 25 mars 2017;389(10075):1229–37.
Naaz A, Muneshwar KN. How Maternal Nutritional and Mental Health Affects Child Health During Pregnancy: A Narrative Review. Cureus. 15(11):e48763.
Elwenspoek MMC, Kuehn A, Muller CP, Turner JD. The effects of early life adversity on the immune system. Psychoneuroendocrinology. augusti 2017;82:140–54.
Noppert GA, Duchowny KA, Stebbins R, Aiello AE, Dowd JB, Clarke P. Biological expressions of early life trauma in the immune system of older adults. PloS One. 2023;18(6):e0286141.
Salganik MJ, Lundberg I, Kindel AT, Ahearn CE, Al-Ghoneim K, Almaatouq A, m.fl. Measuring the predictability of life outcomes with a scientific mass collaboration. Proc Natl Acad Sci. 14 april 2020;117(15):8398–403.
Jackson JJ, Wright AJ. The process and mechanisms of personality change. Nat Rev Psychol. maj 2024;3(5):305–18.
Chopik WJ, Kitayama S. Personality change across the lifespan: Insights from a cross-cultural longitudinal study. J Pers. juni 2018;86(3):508–21.
Bleidorn W, Schwaba T, Zheng A, Hopwood CJ, Sosa SS, Roberts BW, m.fl. Personality stability and change: A meta-analysis of longitudinal studies. Psychol Bull. 2022;148(7–8):588–619.
Cubí-Mollá P, Jofre-Bonet M, Serra-Sastre V. Adaptation to health states: Sick yet better off? Health Econ. december 2017;26(12):1826–43.
Bühler JL, Orth U, Bleidorn W, Weber E, Kretzschmar A, Scheling L, m.fl. Life Events and Personality Change: A Systematic Review and Meta-Analysis. Eur J Personal. 01 maj 2024;38(3):544–68.
Denissen JJA, Luhmann M, Chung JM, Bleidorn W. Transactions between life events and personality traits across the adult lifespan. J Pers Soc Psychol. april 2019;116(4):612–33.
Buyalskaya A, Ho H, Milkman KL, Li X, Duckworth AL, Camerer C. What can machine learning teach us about habit formation? Evidence from exercise and hygiene. Proc Natl Acad Sci U S A. 25 april 2023;120(17):e2216115120.
Mühlig-Versen A, Bowen CE, Staudinger UM. Personality plasticity in later adulthood: contextual and personal resources are needed to increase openness to new experiences. Psychol Aging. december 2012;27(4):855–66.
Miller WR. The phenomenon of quantum change. J Clin Psychol. maj 2004;60(5):453–60.
Kuper N, Breil SM, Horstmann KT, Roemer L, Lischetzke T, Sherman RA, m.fl. Individual differences in contingencies between situation characteristics and personality states. J Pers Soc Psychol. november 2022;123(5):1166–98.
Comments