Elefanten i rummet när det kommer till smärta

Markus Syrén
30 apr.
5 min läsning

Varför får man ont i kroppen? Jadu det är en bra fråga. Allt som på något sätt stressar nervsystemet, immunförsvaret, stress-systemet, metabola funktioner, mekanisk stress, temperaturförändringar i vävnader, psykologisk stress… Olika påfrestningar helt enkelt. Vilket delvis kan uppstå akut av olika händelser men som också på sätt och vis är format av allt som har hänt i universum fram tills nu. Big bang -> formandet av galaxer och stjärnor –> exploderande stjärnor som skickar ut materia som utvecklats i just dessa stjärnor -> bildandet av nya planeter -> formandet av liv på i alla fall en av dessa planeter -> evolutionär utveckling av nervsystem och medvetande -> dina förfäders fysiologi och kultur som ärvts vidare -> vad du har varit med om i livet -> du i din situation just nu.

Något som också är tydligt när man tänker på hur många ”system” av kroppen som kan påverka smärta så är det att väldigt stor del av ens biologiska funktion är kopplat till att kunna ha smärta. Vilket troligen är en del av att det är väldigt svårt att bli av med vissa smärtor. Funktioner som också på något sätt är kopplade till medvetandet. Ska man ta bort smärta helt på något sätt så kommer man kanske också behöva ta bort medvetandet för stunden… Fullständig smärtlindring är nog bara möjligt genom att antingen bli nedsövd eller genom någon starkare form av bedövning.

Av alla de system jag nämnde ovan så fokuserar vi mest på mekanisk funktion och psykologi inom fysioterapi. För vissa patienter är det utan tvekan där vi har mest att hämta – En acl-skada eller stress i vardag/jobb är utan tvekan orsaker till smärta som kanske också bäst behandlas av mekaniska och psykologiska perspektiv (även om vi alltid kan anta att flera saker påverkar). För många andra smärtor är nog allt det andra viktigare dock, där vi inte kommer ifrån att levnadsvanor formar mycket kring kroppen och en eventuell smärta.

Flera som föreläser om långvarig smärta pratar inte så mycket om levnadsvanor. Flera böcker om långvarig smärta lägger ingen större vikt vid levnadsvanor. En hel del information man får fram på google om smärta handlar inte så mycket om levnadsvanor. Många patienter vill gärna inte prata levnadsvanor. Jag tycker inte heller att levnadsvanor är särskilt kul att ta upp med patienter om jag skall vara ärlig. Det är dock uppenbart att det är där vi mest troligen har störst förbättringar att göra när det kommer till smärta.

Att fibromyalgi orsakas av levnadsvanor kanske vi skall vara försiktiga med att säga. Det är både lite dömande och mest troligen en förenkling av en komplex sjukdom. Att det däremot är en sjukdom som blir sämre med sämre levnadsvanor är ganska så välbevisat. Kroppskomposition med mer fettvävnad och mindre muskler samt sämre fysisk kapacitet har samband med mer smärta hos fibromyalgi-patienter (1). Detta verkar kopplat till att dessa förändringar ger en mindre välmående kemi i kroppen (2).

Nu kan det ju också vara så att man får mindre välmående kemi av att ha fibromyalgi, dvs att orsakssambandet är lite mer åt andra hållet. Ser vi dock på vart forskningen som helhet lutar så är det nog som så att: Sämre levnadsvanor ger mer smärta. Mer smärta ger sämre levnadsvanor. Båda har en tendens att förstärka varandra.

En del av det här är att det är väldigt ansträngande att ha ont i kroppen länge. Man tror lätt att man är samma person som man är oavsett förändringar i ens omständigheter… Det är nog en överskattning av ens egna förmåga att hantera olika miljöer. Hade jag haft fibromyalgi så hade jag också mest troligen inte tränat i samma utsträckning som jag gör nu och jag hade mest troligen varit överviktig också.

Grejen är dock att långvarig smärta i kroppen är väldigt svårt att förändra och bli av med i någon större utsträckning och det är de allra flesta patienternas mål. Att få det att sluta smärta i kroppen för att det helt enkelt är en livskvalitédödare av rang. En studie estimerade att ca 5-8% (3) gör en mer uttalad återhämtning från långvarig smärta och en annan menade på att det ligger runt hela 30% (4). Jag har skrivit tidigare om långvarig ländryggssmärta som väldigt sällan blir helt bra. Problemet är att flera studier har en lite för ”snäll” gräns sett till vad som bedöms som långvarig smärta. Många akuta skador och smärtor tar 1-2 år att återhämta sig ifrån och definitionen av långvarig smärta som ofta används är smärta de flesta dagarna i 3-6 månader. Många kommer helt enkelt att ha akuta skador som läker ganska bra med tiden. Skulle vi i stället sätta en gräns på 2-3 år för långvariga smärtor så är nog mängden patienter som gör en uttalad återhämtning ganska låg. Jag skulle gissa på någonstans mellan 0-5%.

För om vi tänker att långvarig smärta ökar/blir sämre av påfrestningar på kroppen och livet så har de allra flesta med långvarig smärta troligen inte fått mindre påfrestningar från 30 till 50 års ålder. På så vis kan vi också säga att man vill ha så lite tid spenderad som möjligt med negativa påfrestningar för att de troligen ackumulerar tillsammans med åldrande. Att så fort som möjligt till exempel börja sova 8h per natt, minska i fettprocent och öka i muskelmassa, äta bättre, hantera stress och återhämtning bättre, styrketräna, få in en bra mängd rörelse under dagarna.

Hur mycket bättre man rent potentiellt kan bli i sin smärta är väldigt svårt att säga. Det är svårt nog att utan smärta hålla ovanstående vanor och det blir definitivt inte lättare med smärta. Och det går liksom inte göra studier där patienter genomgår alla dessa vane-ändringar och förbättringar. Ingen skulle kunna fullfölja studien. Vi är inga robotar som vi kan ”mata in perfekta värden” på.

Smärta som inte slutar är ett jobbigt problem att leva med. Det är ett svårt problem att bli av med. Om vi hittar en mer specifik orsak till smärtan så finns potentiellt en mer specifik lösning men så är det väldigt sällan. Och det allra bästa man kan göra är att lägga energin på att få ett system (nerv-, immun-, metabolt-, endokrint-, psykologi) som mår så bra som möjligt. Vi i vården måste våga prata om vad som är viktigt och ge patienter en chans att förstå sina besvär.

Gerdle B, Dahlqvist Leinhard O, Lund E, Bengtsson A, Lundberg P, Ghafouri B, m.fl. Fibromyalgia: Associations Between Fat Infiltration, Physical Capacity, and Clinical Variables. J Pain Res. 2022;15:2517–35.
Gerdle B, Dahlqvist Leinhard O, Lund E, Lundberg P, Forsgren MF, Ghafouri B. Pain and the biochemistry of fibromyalgia: patterns of peripheral cytokines and chemokines contribute to the differentiation between fibromyalgia and controls and are associated with pain, fat infiltration and content. Front Pain Res Lausanne Switz. 2024;5:1288024.
Borchgrevink PC, Glette M, Woodhouse A, Butler S, Landmark T, Romundstad P, m.fl. A Clinical Description of Chronic Pain in a General Population Using ICD-10 and ICD-11 (The HUNT Pain Examination Study). J Pain. 01 februari 2022;23(2):337–48.
Li R, Dworkin RH, Chapman BP, Becerra AZ, Yang L, Mooney CJ, m.fl. Moderate to Severe Chronic Pain in Later Life: Risk and Resilience Factors for Recovery. J Pain. december 2021;22(12):1657–71.