Jag tycker inte att twin peaks-modellen är bra

Användandet av metaforer är en stor del av vetenskap och på sätt och vis är några av de mest framgångsrika vetenskapliga teorierna mentala modeller som hjälper oss att förklara världen. Evolutionen, gravitation, kvantfysik. Alla är ganska svåra att förstå genom att direkt se på världen och till och med direkt ointuitiva. Däremot väldigt värdefulla för att förklara hur vår värld faktiskt fungerar.

Nu är ju dessa ämnen inte riktigt mitt område men jag är bättre på smärtfysiologi och rehabilitering. En modell som relativt ofta används för att förklara hur smärta kan förändras i sin känslighet över tid är Twin Peaks-modellen. Jag har insett att jag verkligen inte tycker att det är en bra modell.

Så här ser den ut. Ofta beskrivs det att smärta skyddar kroppen vid ansträngning en stund innan den skadas och att smärtsystemet är "intelligent" och skyddar oss. Exakt hur den skyddar ska vi helt enkelt bara ta för givet verkar det som, det verkar inte vara viktig information. Och när vi väl råkar ut för en skada så har tröskeln för den ansträngning som ger smärta minskat för att hjälpa vävnaden återhämta sig. Och tyvärr ibland så finns den här överskyddande delen av smärta kvar även efter vävnadsläkning vilket ger ett maladaptivt överskyddande smärtsystem.

Det finns flera förenklingar här som inte riktigt stämmer och modellen förklarar heller inte _hur_ kroppen blir extra känslig för smärta efter skada. Den ger också en bild av en statisk och mekanisk kropp som bara reagerar vid ansträngning vilket är en rent av felaktig representation av hur kroppen fungerar.

Skador kan utan tvekan ge smärta men alla nya smärtor är inte nödvändigtvis bäst tolkade som skador. Vi kan snarare kalla vissa smärtor för vävnadsförändringar eller vävnadsretningar vilka kan uppstå av många andra faktorer än mekaniska skador. Varför skulle annars tennis-armbåge vara 7 gånger vanligare bland personer som har många risk-faktorer för hjärt- och kärlsjukdom? Spelar alla med sämre hjärthälsa för mycket tennis?

Smärtkänslighet är heller inget passivt system som bara påverkas av skador, det påverkas av mycket annat i kroppen som bland annat kroppskomposition, inflammation och sömnbrist.

Och det är inte så att dessa faktorer bara ger ett system känsligare för smärta utan snarare att känsligheten att få vävnadsrubbningar och vävnadsretningar ökad, vilket på sätt och vis är det som händer när man får en kvarstående smärta. Alla dessa faktorer ger även en ökad risk att få artros vilket inte bara är känsliga vävnader pga skada utan snarare inflammatoriska balansrubbningar i leder och nervsystemet. Och om man nu får en skada så är det inte helt lätt att värdera när vävnaden väl har läkt.

Kroppen är inget passivt system som ligger där i bakgrunden och väntar på en skada för att reagera. Den reagerar konstant på alla stimuli som finns och reglerar balans i mekaniska vävnader, nervsystemet och immunförsvaret. Smärta är inte bara ett skydd, det är ett tecken på en slags rubbning och det här missar modellen ovan helt. Den förenklar saker som den inte borde förenkla och den missar att förklara saker som den borde förklara.